Den Utvalde Kapitel 24

Jonas öppnade sina ögon. Vid första skymten av det tjocka lagret snö blev han chockad men sedan efter ett tag kom han på vad han gjorde där, han hade åkt med Gabriel nerför den backen och sedan hade dom åkt rakt in i ett träd. Båda hade svimmat av den stora kraschen in i trädet men nu hade Jonas äntligen vaknat. Han såg sig omkring, det var ljust ute och Gabriel låg tätt intill honom, om inte ännu mer frusen än vad han varit innan. Kälken han och Gabe hade åkt på låg i tusentals bitar omkring dem och det var ett djupt hack i trädet efter kraschen kvällen innan.

Var det annorstädes Jonas och Gabriel hade kommit till? Han trodde att han kunde skymta att par hus borta i horisonten, men det kunde det väl ändå inte vara. Han försökte ställa sig upp men han kom inte längre än att han kunde ställa sig på knä. Han var hungrig och frusen, han visste inte om han och Gabriel kunde klara sig så mycket längre till. Han försökte finna minnen om mättnad och värme men han kunde inte hitta något. Han ville ge Gabriel minnen om värme och mättnad, men också till sig själv så att han kunde resa på sig och kolla upp om det verkligen fanns några hus därborta i horisonten.

Jonas visste inte vad han skulle göra. Han var fast besluten om att kolla om det fanns några hus, men han visste inte hur han skulle göra det. Han kunde ju inte ens resa på sig. Han försökte att hitta ett minne och till slut så hittade han ett. Det var om en av dom där goda pajerna man fick på ceremonin och efter att ha myst ett tag med det gav han också det till Gabriel. Gabriel vaknade och blev genast lite rödare om kinderna. Jonas prövade att ställa sig upp, med mycket möda klarade han till sist att stå på benen, även om det var som att han var två igen.

Gabriel och Jonas var tvungna att gå vidare. Det såg fortfarande ut som att det låg en liten samling med hus långt bort på horisonten, men det såg inte ut att förändras med dagen som dem gick och det blev till slut kväll igen. Jonas kände att han inte skulle kunna klara av att gå mer medan han höll i Gabriel och kollapsade, medan han låg i snön tänkte han på Enahanda, att han kunde ha legat i sin varma säng och sovit. Han tänkte också på hur det hade känts att vara minnesbevararen, hur det hade varit att ha alla dessa plågor och all smärta han hade känt. Med ens var han säker, han skulle fortsätta tills han hittade annorstädes eller tills han dog.

Jonas drog Gabriel närmare sig medan dom låg i snön och väntade på att solen skulle gå upp igen. Någon gång mitt på natten drog Gabriel sina sista andetag och Jonas kände att Gabriel blev kallare och kallare. Han kände ensamhet och började gråta, han tyckte att han hade misslyckats med att föra Gabriel till ett bättre ställe och var också ledsen över att ha mist honom. Jonas kom åter igen att tänka på soldaten som hade legat på marken och bett om vatten, han kände sig lite som han nu, ensam, övergiven och helt utan hopp om att kunna ta sig ur denna situation levande.

När Jonas till sist såg solen skymta bakom trädtopparna tittade han på horisonten. Han var nu helt säker att han kunde se hus där borta men han hade inte en chans att kunna ta sig dit. Han hade varken några krafter kvar eller några minnen, han ville bara dö nu så att han kunde slippa alla plågor och alla tankar.